I måndags presenterades betänkandet ”Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31)” av utredaren Mats Sjöstrand. Han föreslår att Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar ersätts av en ny myndighet för säkerhet och beredskap.
Utredningen föreslår att den nya myndigheten ges i uppdrag att svara för analys i enlighet med vad utredningen tidigare föreslagit. Vidare föreslår utredningen att analysverksamheten vid KBM och SRV förs samman.
Följande skrivningar om den nya myndighetens omvärldsverksamhet kan noteras:
En uppgift som bör utföras inom ramen för den verksamhet som den nya myndigheten bedriver är strategisk analys. Den strategiska analysen tar sin utgångspunkt i omvärldsanalys, forskning och allmän kunskapsuppbyggnad i form av studier, utredningar och utvärderingar. Sådana analyser bör kunna ligga till grund bl.a. för arbetet med att ta fram relevanta beskrivningar över olyckor, hot, risker och sårbarheter i samhället. Detta är underlag som behövs för den strategiska inriktningen av verksamheten. Ett sådant arbete inkluderar bl.a. att ta fram policys baserat på det underlag som erhålls genom analys, uppföljning, utvärdering och erfarenhetsåterföring.
Såvitt utredningen kan bedöma finns det nationellt behov av en central aktör som kan bidra till att utveckla system. Enskilda statliga myndigheter eller kommuner har inte kapacitet att själva driva omvärldsanalysarbete, organisations- och teknikutveckling. Utifrån detta är det emellertid viktigt att de system som utvecklas har en skalbarhet, dvs. att teknikstödet måste kunna användas vid den lilla olyckan för att sedan växa vid större insatser, extraordinära händelser eller kriser. Det är av stor betydelse att systemen används både i vardagen och vid mer omfattande händelser eftersom det torde vara svårt att få system som enbart används vid vissa specifika tillfällen att fungera.
Centraliseringen av omvärldsbevakningen känner vi igen från utvecklingen i näringslivet. Utmaningen för den nya myndigheten kommer därmed att bli densamma som för företag som byggt upp centrala BI-funktioner, nämligen att bibehålla engagemang och kunskap hos den enskilde medarbetaren. Jag har hållit ett antal företagsinterna workshops över ämnet ”swarm intelligence”, där utmaningen varit att bygga upp en centraliserad och decentraliserad omvärldsverksamhet samtidigt. Svärmliknelsen går ut på att i dagens organisationer är det mycket få medarbetare och funktioner som inte har kontakt med omvärlden på ett eller annat sätt. Det är också den enskilde medarbetaren som är bäst lämpad att bedöma – och bevaka – den egna omvärlden. Utmaningen för ledningen blir då att kommunicera att den enskilde medarbetaren har ett ansvar för att bevaka sin egen omvärld, men också skapa ett klimat som inte enbart premierar ja-sägare, utan även uppmuntrar att obekväm information kommer till ledningens kännedom.
Vad gäller utvecklingen av ett nytt informationssystem, får man hoppas att man ställer användningen i centrum vid specifikationsarbetet. Vi har sett otaliga exempel på hur potenta informationssystem utvecklats, för att sedan knappast användas i det vardagliga beslutsfattandet. Historiskt sett har vi omvärldsbevakare producerat en imponerande samling hyllvärmare. Men det får vara slut med det. Ska omvärldsbevakningsarbetet ha något berättigande måste bevakningen och analyserna komma till direkt användning i beslutsfattandet.
